Jag vaknar tidigt idag. Kan inte sova. Det börjar närma sig avresa.
Imorgon vid den här tiden är vi på väg till flygplatsen.
Frk A har tagit semester och ska åka till sitt hemland.
Jag ska hem till mitt.
Så här på morgonkvisten känns livet mer än lovligt utspritt. Det är inte lätt ha kärleken på en plats, och resten av sitt liv någon annanstans. De flesta dagar går det bra. Trots ovanan vid att plötsligt leva familjeliv, att vara hemma om dagarna - ensam, eller med Frk Aprils barn - på landsbygden, långt bort från trängsel och nya ansikten (ja, faktiskt långt bort från ansikten över huvudtaget). På en lånad plats i världen, där de som finns inte förstår mitt språk.
Annat än på ytlig nivå.
Och där jag inte har lärt mig att uttala deras.
Ibland blir det mer det tydligt för mig än annars, hur beroende jag blir av en enda människa. Jag är allt annat än van vid det, och det blir smärtsamt hur mycket jag saknar de mina.
Mitt sammanhang.
Min egen kontroll.
Mitt liv som jag känner det.
Min plattform, mina initiativ.
Mina människor.
Att inte vara så utlämnad.
Till en enda person.
Eller bara till mig själv.
Jag är bortskämd med åtminstone lite fler alternativ.
De flesta människor är nog det.
ångestfeeling
-
Mår illa.
Är ledsen.
Kinamiddagen vill upp och tårarna trängs i halsen.
Fan vad ful världen kan vara ibland!
Såg dokumentären *Har någon sett Andy?* precis ...
3 timmar sedan




